SKOLANS HISTORIA

Skolans grundare och upphovsmän var Ludvig de Vylder och Georg Kronlund. Georg Kronlund kom från Skövde som häradshövding till Haparanda 1894 och Ludvig De Vylder från Lund som lärare till den nystartade folkhögskolan i Boden 1896. Kronlund och de Vylder var eniga och angelägna om att häva Tornedalens isolering. Uppfattningarna gick dock isär om sättet att göra det på. Stadgan som Kronlund och de Vylder var med om att formulera år 1899 föreskrev skolans uppgift om att inom Norrbottens finskspråkiga område:

Sprida svenskt språk och svensk odling och verka för höjandet av den andliga och materiella kulturen.

Tornedalens folkhögskola startade på hösten 1899 och är alltså över 100 år gammal. Skolan var under de första 50 åren egentligen tre skolor; folkhögskola, lantbruksskola och lanthushållsskola, men sedan 1950-talet finns bara folkhögskolan kvar i Övertorneå.

Skolans förste rektor var Ludvig de Vylder. Paret Elisabeth och Ludvig De Vylder verkade inom folkhögskolan under ett skede från början av nittonhundratalet och framåt – en tid då nya folkhögskolor startade i olika delar av Sverige. De byggde med stort tålamod och under svåra förhållanden upp Tornedalens folkhögskola och fortsatte sedan sin gärning vid folkhögskolan Katrineberg i Halland. Båda förtjänar att kallas pionjärer och att bli ihågkomna för sina stora insatser i folkhögskolans tjänst.

1899

Grundades Tornedalens Lantmanna och Folkhögskola, Nymanska hemmanet blev dagens Gammelgård. Folkhögskoleförening med säte i Stockholm.

1913

Ändrades till stiftelse med säte i Luleå, landshövdingen som ordförande fram till 1978. Skolan blev nu även en lanthushållsskola.

1922

Byggdes det första elevhemmet

1937

Byggdes slöjdsalen

1939

Avbrott med studier på skolan med anledning av andra världskriget, militär tar över skolan. Skolan har ambulerande lärare ute i byarna där olika kurser bedrivs.

1945

Inköptes Palogården i Vojakkala för lantmannaskolans behov.

1949

Folkhögskolan och lantmannaskolan skiljs åt. Värmecentral för hela skolområdet installeras.

1953

Norrbottens länshushållningssällskap tar över ansvaret för lantmanna och lanthushållsskolan.

1957

Nuvarande elevhemsbyggnader och matsal byggs.

1962

Rivning av gamla gymnastiksalen och lärarvillan.

1964

Nuvarande bibliotek, aula och gymnastiksal byggs.

1968

Nordkalottlinjen startas

1972

Lärosalsbyggnad byggs

1988

Nordkalottens kultur och forskningscentrum införs

1991

Styrelsen består nu av ledamöter från Övertorneå kommun, Länsstyrelsen, STR-T, Meän Akateemi och företagarna.

1994

Naturguideutbildningen startar

2012

Allmän kurs på distans startar

2015-09-25

Klas de Vylder somnade stilla in i sitt hem. Han blev 100 år den 10 november i fjol. Klas de Vylder var son till rektorsparet Ludvig och Elisabeth de Vylder. Fadern verkade som Tornedalens folkhögskolas förste rektor och brukar benämnas som grundaren av folkhögskolan i Övertorneå.

Klas de Vylder föddes på Katrinebergs folkhögskola i Alfshög, Halland (nu Falkenbergs kommun) där föräldrarna verkade vid den tiden. Han tog studentexamen vid läroverket i Halmstad 1933, värnplikt 1934 – 1935, studier vid Handelshögskolan i Stockholm 1935-1937, examen till civilekonom 1937 och auktoriserad revisor blev han 1945. De Vylder var anställd vid Annonsbyrån Svea från 1937 till 1938 och från 1939 i internationella revisionsfirman Price Waterhouse partner 1953. Han gick i pension 1975.

Hans viktigaste intressen var fredsfrågan och släktforskning. Han var engagerad i den svenska grenen av World Federalist Movement, var dess ordförande 1957– 1980 i arbetsutskottet i dess svenska gren, kallad Sveriges Världsfederalister. Litteratur var ett annat stort intresse. 1993 bildade han i samarbete med Sveriges Författarförbund, genom donation en stiftelse, som genom åren delat ut stipendier till författare med invandrarbakgrund. Under 2014 delade stiftelsen till exempel uttre stipendier på vardera 50.000 kronor.

Han har varit gift under åren 1939-1963 med Stina Elisabet, född Gustavsson och från 1965 med Birgit Margareta, född Karlsson. I äktenskapet med Stina de Vylder har han två döttrar och en son. Elisabet, född 1941 avled 2013. Birgitta, född 1943, civilekonom, samt Stefan, född 1945 nationalekonom och författare.

I samband med Tormedalens folkhögskolas 100-ársjubileum 1999 skänkte Klas de Vylder 500.000 kronor till en utvecklingsfondi skolans namn att användas för reparation och upprustning av skolans äldsta byggnad, Gammelgården. År 2001 skänkte han ytterligare 250.000 för samma ändamål.

In vandrar världen, in vandrar litteraturen

Sedan 1994 finns ett stipendium för författare med invandrarbakgrund, det delas ut vartannat år.

Söker vi uppkomsten till stipendiet får vi följa en invandrares väg till Matarengi, Övertorneå.

Som nummer sju av åtta barn ville Klas de Vylder göra någonting för att stödja invandrarförfattare. I samarbete med Sveriges Författarförbund bildade han 1993 stiftelsen de Vylderfonden.

Allt började dock tidigare med att Klas pappa, Ludvig de Vylder (1871-1944), invandrade till Sverige från Frankfurt am Main, Tyskland. Ludvig var fjorton år gammal när det bestämdes att han skulle flytta till Sverige.

Han fick bo hos sin faster Maria Ribbing (1842-1910) i Lund. Tillsammans med sin man, Seved Ribbing (1845-1921), brann paret för kultur och folkbildning. De engagerade sig även för att stödja författare, konstnärer eller andra som behövde skydd och hjälp.

Den unge Ludvig, som talade flytande tyska och franska, lärde sig snabbt svenska. Han avlade en fil. kand. och fick en tjänst vid Lunnevads folkhögskola. Med tiden träffade han Elisabeth Lundberg (1875-1964), född i en medelklassfamilj. De blev varandras tvillingsjälar.

Paret sökte näring för sina tankar om folkbildning och fick i slutet av 1800-talet tjänst vid Bodens folkhögskola, den första i övre Norrland. Efter två vinterkurser vid skolan gifte de sig 1898. Året därpå fick de chansen att fullt ut förverkliga sina idéer. De var med och startade Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola i Matarengi, nuvarande Övertorneå.

Paret möttes av skepsis. Tornedalingar hade en välgrundad misstänksamhet mot ”herrefolkets” olika diktat. Var de Vylders att lita på? Det kom att ta sin tid. I ett brev från 1903 skrev Elisabeth att skolan verkade ha fått folkets erkännande.

Att det var frågan om en smärre kulturkrock vittnar Victor Wikström. Han skrev i tidskriften Tornedalen, nr 13/1944, några minnesord efter Ludvig de Vylders bortgång.

”Snart gick det som en susning genom de ungas led i hela Tornedalen: ’En folkhögskola i Matarengi – vad i all världen skall det betyda?’ Vi unga pojkar skockade oss i grupper, undrade, tänkte och drömde. När det blivande rektorsparet, två unga, strålande människor, kom gående på byavägen, veko vi vördnadsfullt åt sidan och såg länge efter de två. Hos de gamla i pörten och på bönemöten dryftades också nyheten, men på de gamlas vis.

Men nu var elden tänd, och det mest fanatiska motstånd, hat och förtal från vissa håll kunde ej släcka den, utan spred sig till de ungas hjärtan direkt. Tiden var mogen för det nya.”

Den Nymanska gården skulle bli folkhögskola, om grundarna bara kunde locka minst tolv elever. Intresset var stort: 33 unga män och kvinnor svarade vid namnuppropet den 15 oktober 1899.

I skolans stadgar från 1899 var målet att ”i våra finskspråkiga bygder sprida svenskt språk och svensk odling i dessa bygder samt i övrigt verka för höjandet af den materiella och andliga kulturen därstädes.” Trots det avvek skolan från statsfolkskolorna som var verktyg i ett intensivt försvenskningsarbete och i vilka finska var förbjudet. I ett brev till sin faster skrev Ludvig:

”Våra finnar ha blivit tillbakasatta i långa tider. […] Och att våra finnar tillsvidare äro grundligt liknöjda gentemot övriga Sverige medge alla. De vill lära sig svenska därför att det har stora praktiska fördelar för dem, men förresten är frågan ’Sverige eller Finland’ gruvligt likgiltig för dem.”

Ludvig hade själv erfarenhet av behöva byta språk då han kom till Sverige. Arbetet vid skolan och kontakten med eleverna gav honom anledning att lära sig ytterligare ett språk: finska. Skolan hade också under de första åren två finskkunniga lärare.

Ludvig prästvigdes i Luleå 1906 och åkte sedermera runt i bygderna och predikade både på svenska och finska. Hans sätt att närma sig människorna stod i bjärt kontrast till hur flertalet präster agerade.

Ludvig kom efter tiden vid folkhögskolan i Matarengi att skriva ett antal böcker på svenska, till exempel romanen Pihtijärvi – folklivsskildring från övre Norrland (1923). Han kom därmed att bli en av våra tidiga invandrarförfattare.

Till skillnad från andra sörlänningar som utgav sig för att vara norrland-förstå-sig-påare gjorde de Vylder sig känd för sitt genuina intresse för Tornedalens människor och kultur.

I en tid då kvinnor inte hade rösträtt gjorde Elisabeth de Vylder också stora insatser för folkbildningen. Hon var internatets husmor tillika lärare i hälsovård, gymnastik och sång.

Som husmor bidrog hon till att sprida kunskap om kost och näring. Skolan ansträngde sig för att erbjuda näringsriktig mat med bland annat grönsaker. Något som eleverna inte var vana att ha på tallriken.

Folkhögskolan var den enda skolform som under den här tiden hade undervisning i kvinnohälsa och sexualkunskap. Elisabeth visade mod och kraft – trots rådande dogmatism och okunskap – att ge sådan undervisning.

Paret kom att stanna vid folkhögskolan till 1911, varefter de fick tjänst vid Katrinebergs folkhögskola, Halland.

De var två av många folkhögskolepionjärer. Verksamma i en skolform som under senare delen av 1800-talet var uttryck för den tidens demokratiska strävanden.

I augusti 1976 invigdes en byst av Ludvig de Vylder, som tack för dennes insatser för folkhögskolan i Övertorneå.

För Klas kom föräldrarnas engagemang att prägla honom. I ett Europa som mörknade gjorde familjen sitt för att hjälpa judiska flyktingar.

Familjens egen historia, som på faderns sida inneburit uppbrott och flytt till annat land, lade grogrunden till att hjälpa invandrarförfattare.

Text skriven av Peo Rask för NSD

Klas de Vylder startade de Vylderfonden till stöd för invandrarförfattare.

Biografin över paret De Vylder är en omistlig bit folkhögskolehistoria och vi får del av alla vedermödor men också glädjen, förtröstan och samvaron i folkhögskolans stora famn.