Skolans historia

Som nummer sju av åtta barn ville Klas de Vylder göra någonting för att stödja invandrarförfattare. I samarbete med Sveriges Författarförbund bildade han 1993 stiftelsen de Vylderfonden.

Allt började dock tidigare med att Klas pappa, Ludvig de Vylder (1871-1944), invandrade till Sverige från Frankfurt am Main, Tyskland. Ludvig var fjorton år gammal när det bestämdes att han skulle flytta till Sverige.

Han fick bo hos sin faster Maria Ribbing (1842-1910) i Lund. Tillsammans med sin man, Seved Ribbing (1845-1921), brann paret för kultur och folkbildning. De engagerade sig även för att stödja författare, konstnärer eller andra som behövde skydd och hjälp.

Den unge Ludvig, som talade flytande tyska och franska, lärde sig snabbt svenska. Han avlade en fil. kand. och fick en tjänst vid Lunnevads folkhögskola. Med tiden träffade han Elisabeth Lundberg (1875-1964), född i en medelklassfamilj. De blev varandras tvillingsjälar.

Paret sökte näring för sina tankar om folkbildning och fick i slutet av 1800-talet tjänst vid Bodens folkhögskola, den första i övre Norrland. Efter två vinterkurser vid skolan gifte de sig 1898. Året därpå fick de chansen att fullt ut förverkliga sina idéer. De var med och startade Tornedalens Lantmanna- och Folkhögskola i Matarengi, nuvarande Övertorneå.

Paret möttes av skepsis. Tornedalingar hade en välgrundad misstänksamhet mot ”herrefolkets” olika diktat. Var de Vylders att lita på? Det kom att ta sin tid. I ett brev från 1903 skrev Elisabeth att skolan verkade ha fått folkets erkännande.

Att det var frågan om en smärre kulturkrock vittnar Victor Wikström. Han skrev i tidskriften Tornedalen, nr 13/1944, några minnesord efter Ludvig de Vylders bortgång.

”Snart gick det som en susning genom de ungas led i hela Tornedalen: ’En folkhögskola i Matarengi – vad i all världen skall det betyda?’ Vi unga pojkar skockade oss i grupper, undrade, tänkte och drömde. När det blivande rektorsparet, två unga, strålande människor, kom gående på byavägen, veko vi vördnadsfullt åt sidan och såg länge efter de två. Hos de gamla i pörten och på bönemöten dryftades också nyheten, men på de gamlas vis.

Men nu var elden tänd, och det mest fanatiska motstånd, hat och förtal från vissa håll kunde ej släcka den, utan spred sig till de ungas hjärtan direkt. Tiden var mogen för det nya.”

Den Nymanska gården skulle bli folkhögskola, om grundarna bara kunde locka minst tolv elever. Intresset var stort: 33 unga män och kvinnor svarade vid namnuppropet den 15 oktober 1899.

I skolans stadgar från 1899 var målet att ”i våra finskspråkiga bygder sprida svenskt språk och svensk odling i dessa bygder samt i övrigt verka för höjandet af den materiella och andliga kulturen därstädes.” Trots det avvek skolan från statsfolkskolorna som var verktyg i ett intensivt försvenskningsarbete och i vilka finska var förbjudet. I ett brev till sin faster skrev Ludvig:

”Våra finnar ha blivit tillbakasatta i långa tider. […] Och att våra finnar tillsvidare äro grundligt liknöjda gentemot övriga Sverige medge alla. De vill lära sig svenska därför att det har stora praktiska fördelar för dem, men förresten är frågan ’Sverige eller Finland’ gruvligt likgiltig för dem.”

Ludvig hade själv erfarenhet av behöva byta språk då han kom till Sverige. Arbetet vid skolan och kontakten med eleverna gav honom anledning att lära sig ytterligare ett språk: finska. Skolan hade också under de första åren två finskkunniga lärare.

Ludvig prästvigdes i Luleå 1906 och åkte sedermera runt i bygderna och predikade både på svenska och finska. Hans sätt att närma sig människorna stod i bjärt kontrast till hur flertalet präster agerade.

Ludvig kom efter tiden vid folkhögskolan i Matarengi att skriva ett antal böcker på svenska, till exempel romanen Pihtijärvi – folklivsskildring från övre Norrland (1923). Han kom därmed att bli en av våra tidiga invandrarförfattare.

Till skillnad från andra sörlänningar som utgav sig för att vara norrland-förstå-sig-påare gjorde de Vylder sig känd för sitt genuina intresse för Tornedalens människor och kultur.

I en tid då kvinnor inte hade rösträtt gjorde Elisabeth de Vylder också stora insatser för folkbildningen. Hon var internatets husmor tillika lärare i hälsovård, gymnastik och sång.

Som husmor bidrog hon till att sprida kunskap om kost och näring. Skolan ansträngde sig för att erbjuda näringsriktig mat med bland annat grönsaker. Något som eleverna inte var vana att ha på tallriken.

Folkhögskolan var den enda skolform som under den här tiden hade undervisning i kvinnohälsa och sexualkunskap. Elisabeth visade mod och kraft – trots rådande dogmatism och okunskap – att ge sådan undervisning.

Paret kom att stanna vid folkhögskolan till 1911, varefter de fick tjänst vid Katrinebergs folkhögskola, Halland.

De var två av många folkhögskolepionjärer. Verksamma i en skolform som under senare delen av 1800-talet var uttryck för den tidens demokratiska strävanden.

I augusti 1976 invigdes en byst av Ludvig de Vylder, som tack för dennes insatser för folkhögskolan i Övertorneå.

För Klas kom föräldrarnas engagemang att prägla honom. I ett Europa som mörknade gjorde familjen sitt för att hjälpa judiska flyktingar.

Familjens egen historia, som på faderns sida inneburit uppbrott och flytt till annat land, lade grogrunden till att hjälpa invandrarförfattare.

Text skriven av Peo Rask för NSD